Lintotten å socialtjänstkontoret

Ända sedan tidig, myyycket tidig, barndom har mitt fiskeintresse varit enormt. Eftersom jag höll mig lugn och inte ställde till massa sattyg när jag fiskade lät min ärvördiga mor och far mig hållas, och således fick jag fiska i stort sett hur mycket jag ville, förutsatt att det inte var nån skola eller så dan efter.
Gångavstånd ner till ån gjorde ju inte saken sämre.
Så, utan att överdriva, stog jag de flesta sommardagarna, från tidig morgon till sena kvällar och kastmetade i ån.
På den tiden fanns det ett kanotställ med 4 st upp och ner vända kanoter på nere vid ån. Dessa var till för uthyrning till turister etc.
Uppfinningsrikedommen blomstrade och jag kom i tidigt skede på att dessa upp och ner vända kanoter fungerade ypperligt som regnskydd/solskydd/fikarum/vindskydd och gud vet vad... Fattar ni? Det fanns inget väder i världen som kunde stoppa mig från att fiska.
Således satt jag där även under spöregn, dunderåska, vind och hagelskurar...
Kort å gott, inget kunde stoppa mig!
Det jag gjorde vid fulväder vara att kasta ut mitt frigolitflöte i ån och sen satt jag under kanoterna och vaktade flötet. Nappade det var det bara att veva in abborren, upp över kajkanten, över ca 15-20 meter gräsmatta och rakt in under kanoten. Enkelt, torrt och bekvämt!
Detta visste mor och far om. Dom visste också att jag hade "sjövett" och att jag kunde föra mig vid ett vatten, så dom var trygga och jag fick som sagt fiska på bäst jag ville(i stort sett).

MEN... observera orden MEN... Det fanns andra som inte uppskattade mitt fiskande lika mycket. Mor fick på omvägar, genom bekanta på komunkontoret, höra att Komunens socialkontor satt "span" på mig.
Tydligen hade dom fått för sig att jag hade det svårt hemma eftersom jag satt vid ån hela dagarna och kvällarna i ur och skur, dag ut och dag in...
Dom fattade ju inte att jag SJÄLV ville sitta där...ungefär som den tecknade tjuren ferdinand ville sitta under sin kork ek å snorta blommor ville jag ju sitta under kanoterna och sniffa fisklukt...

Anyway... när ryktet spred sig till mor infördes genast sanktioner mot den lille fiskande lintotten.
Fisket blev helt plötsligt tids och väderbegränsat av min mor, av hennes moderliga rädsla för dessa myndigheters makt och således var mitt första hat fött. Myndighetshat alltså...

Nu i vuxen ålder kanske man kan förstå myndigheternas oro, men för den lille fiskande lintotten var detta ett slag under bältet, ett hån mot mänskligheten... Vad blev resultatet av detta tror ni? Jo en jävligt rastlös liten illbatting som ställde till jävulskap vartän han drog fram över byn, i brist på stimulering...
Detta ledde till en massa arga människor som man fick skäll av ideligen, som i sin tur ledde till mera jävulskap och dessutom till ett starkt hat mot vuxenvärlden som i sin tur ledde till mera" seek and destroy"-verksamhet som ledde till....osv
Tids nog tog väl åldern och förnuftet tillbaka tron på samhället men det tog lång tid....vääääldigt lång tid.
Om bara den lille lintotten hade fått fiskat ifred.....
Starkt jobbat socialen!

The end....