Plötsligt händer det!

När sjön plötsligt reser sig, aggresivt och elakt väsande, fräsande och brutalt piskar vattnet mot fribordet, i sin strävan att skölja en dödens våg över relingen och på så sätt utplåna den arme fiskaren som besitter tvålkoppen, då känner man sig rätt liten... Många är de gånger jag höjt mina knäppta, stelfrusna händer mot skyarna och tillbett n`fiskejesus att vara barmhärtig och nådig, när sjön utan förvarning rest sig. -Gånger när dessutom sjön begärt förstärkning av n`Thor med åskpåken...
Att sitta i en minimal tvålkopp på storsjöns böljor i storm, med 10 spön hånfullt retande och riktade upp mot skyn där åskan dundrar och blixtrarna talar, känns inte riktigt bekvämt... Många gånger har jag suttit där i spöregnet, stormen och blixtrarna, med mobiltelefonen i hand i sin regnsäkra genomskinliga skyddsficka, laddat med SOS alarms nummer och tänk, - ska jag ringa? fullt övertygad om att slutet är nära... Men jag har kämpat, jag har klarat mig... Mitt lugn och min sjövana har nog hjälp mig, och n`fiskejesus har varit mig nådig, han har hörsammat mina skräckslagna böner...
Men varför utsätta sig för detta gång på gång undrar ni?.....tja... svaret är rätt enkelt - Storfan KAN ju hugga :D

Äh, fan lite sjö-poesi så här på nattkvisten skadar ju inte. Speciellt inte när bloggtorkan har smygit sig på en som en lömsk könssjukdom... Gonatt världen!
Ten- four, roger ut (för denna gång)